“Last Thursday I sat in the coffee room during a break and drank coffee, like any other Thursday. Suddenly, it sounds as if the mine is about to collapse.
During a fraction of a second I think about running for my life and I see that my colleagues think the same. But it seems as if the sound comes from the workshop outside, what is happening? Is the workshop still there? What about the workers in the shop? We are four persons running to the workshop and I think all of us were really scared, “are you alive?”, our manager asks, and thank God all of us are okay.
It was the mountain sagging, again.
A serious one, that is. On the Richter scale it reads 2,3 [LKAB later corrected it to 2,0], which classifies as an earth quake. Our private phones started to ring, our relatives were worried, apparently the whole town of Kiruna has been shaking…
We’re told that the mountain’s activity were not far from us, but many are still worried. There were parts in the mine that had collapsed, rocks big enough to smash a car had come down.
You’re questioning your work place again.
You start to investigate the cracks in the mountain, you listen for more sags.
Even if it feels bizarre, it is as if you’re challenging faith and you wonder if you’re actually taking part in a game of Russian roulette and when the trigger is pulled and you’re still alive, you draw a long sigh of relief.
/ Ronja”
“Satt förra torsdagen i fikarummet under rasten och drack kaffe precis som vilken annan torsdag som helst. Plötsligt låter det som att gruvan håller på att rasa ihop. En bråkdels sekund funderar jag på att resa mig upp å börja springa för livet och jag ser på mina kollegor att dom tänker desamma. Men det hörs som att ljudet kommer ifrån verkstaden utanför, vad är de som händer? Är verkstan kvar? Hur mår verkstadspersonalen? Vi är 4 st som springer ut på verkstan och jag tror att vi alla hade hjärtat i halsgropen, “lever ni?” Frågar våran chef utav personalen och tack gode Gud så mår alla bra.
Det var en sättning, igen.
En ordentlig sättning så att säga. På richterskalan står det 2.3, vilket kan klassas som ett jordskalv.
De personliga telefonerna börjar snart ringa hos oss, anhöriga ringer och är oroliga, hela Kiruna har tydligen skakat till…
Vi får veta att sättningen inte hade varit så långt ifrån oss men ändå så är många oroliga. Det hade rasat på en del ställen i gruvan också, kommit ner stenklumpar stora nog att mosa en bil.
Man börjar ifrågasätta sin arbetsplats åter igen.
Man börjar granska sprickorna i bergväggen, man lyssnar efter fler sättningar.
Även om det känns bisarrt så känns det som att man utmanar ödet och funderar om man inte egentligen spelar rysk roulette med sig själv och pustar ut varje gång avtryckarn går av men man fortfarande lever.
/Ronja”