Category: Ronja
“Last Thursday I sat in the coffee room during a break and drank coffee, like any other Thursday. Suddenly, it sounds as if the mine is about to collapse.
During a fraction of a second I think about running for my life and I see that my colleagues think the same. But it seems as if the sound comes from the workshop outside, what is happening? Is the workshop still there? What about the workers in the shop? We are four persons running to the workshop and I think all of us were really scared, “are you alive?”, our manager asks, and thank God all of us are okay.
It was the mountain sagging, again.
A serious one, that is. On the Richter scale it reads 2,3 [LKAB later corrected it to 2,0], which classifies as an earth quake. Our private phones started to ring, our relatives were worried, apparently the whole town of Kiruna has been shaking…
We’re told that the mountain’s activity were not far from us, but many are still worried. There were parts in the mine that had collapsed, rocks big enough to smash a car had come down.
You’re questioning your work place again.
You start to investigate the cracks in the mountain, you listen for more sags.
Even if it feels bizarre, it is as if you’re challenging faith and you wonder if you’re actually taking part in a game of Russian roulette and when the trigger is pulled and you’re still alive, you draw a long sigh of relief.
/ Ronja”
“Satt förra torsdagen i fikarummet under rasten och drack kaffe precis som vilken annan torsdag som helst. Plötsligt låter det som att gruvan håller på att rasa ihop. En bråkdels sekund funderar jag på att resa mig upp å börja springa för livet och jag ser på mina kollegor att dom tänker desamma. Men det hörs som att ljudet kommer ifrån verkstaden utanför, vad är de som händer? Är verkstan kvar? Hur mår verkstadspersonalen? Vi är 4 st som springer ut på verkstan och jag tror att vi alla hade hjärtat i halsgropen, “lever ni?” Frågar våran chef utav personalen och tack gode Gud så mår alla bra.
Det var en sättning, igen.
En ordentlig sättning så att säga. På richterskalan står det 2.3, vilket kan klassas som ett jordskalv.
De personliga telefonerna börjar snart ringa hos oss, anhöriga ringer och är oroliga, hela Kiruna har tydligen skakat till…
Vi får veta att sättningen inte hade varit så långt ifrån oss men ändå så är många oroliga. Det hade rasat på en del ställen i gruvan också, kommit ner stenklumpar stora nog att mosa en bil.
Man börjar ifrågasätta sin arbetsplats åter igen.
Man börjar granska sprickorna i bergväggen, man lyssnar efter fler sättningar.
Även om det känns bisarrt så känns det som att man utmanar ödet och funderar om man inte egentligen spelar rysk roulette med sig själv och pustar ut varje gång avtryckarn går av men man fortfarande lever.
/Ronja”
Here is the third letter from Ronja. First in original, in Swedish, and then a translation by us into English.
I väntan på bussen som ska ta mig till byn så sitter det en tjej med rosa hår brevid mig, hon frågar mig ifall jag också är påväg till Karesuando. Ja, säger jag och så börjar vi prata med varann. Hon är från Stockholm och är här för att vandra upp till Treriksröset. På nattåget som hon åkte till Kiruna med hade det mestadels bara varit personer klädda i vandringskläder och vandringsryggsäckar berättar hon och då berättar jag om hur populärt det är med vandring här i Kiruna på somrarna, att nästan alla verkar göra det och att jag själv också är påväg upp till fjällen om ett par veckor på en tur. Vi är lyckligt lottade som har så otroligt fin natur här uppe i Norrland med fjäll och orörd mark, och det är så roligt att så många tar del utav den.
Tjejen frågar mig också om stadsflytten,
“Vadå? Så ni har liksom flyttat på gruvan eller har ni flyttat husen som står här eller?”
Ett bevis på att det är inte många som vet så mycket om stadsflytten, inte ens jag som bor här i själva staden kan ge henne ett självklart svar.
“Nej, dom har börjat riva en del hus här och bygga nytt på andra sidan stan där nya stan skall vara”
Förklarar jag lite slarvigt samtidigt som jag nämner bostadsbristen som råder. Att tex många utav mina vänner delar 3-4 st på en etta, att det är många som måste bo kvar hemma trots att dom har råd och vill flytta, bara för att det inte finns någonstans att flytta.
Det är trist att de ska vara så, men man hoppas att allt ska lösa sig när staden byggs upp så småningom.
Bussen kommer och vi stiger in för att sedan börja rulla hemåt mot byn, tjejen väljer en egen plats och vi skiljs åt men jag själv fortsätter fundera.. Vad händer med naturen ifall de hittas mer malm? Om de ska öppnas mer gruvor? Ska allt det förstöras då?
Fler och fler gruvor öppnas här runtom och det är inte bara Kiirunavaara som är i fokus längre. Men vad händer istället om gruvan och gruvnäringen skulle ta slut? Då skulle ju ingenting utvecklas längre! Vi skulle definitivt inte få ett “nytt kiruna” med mer bostäder men å andra sidan kanske inte det heller skulle behövas. Skulle Kiruna överhuvudtaget finnas kvar utan LKAB ?
Många frågor snurrar i huvudet men vem är det som ska svara på dom?
/Ronja
—
Waiting for the bus to take me to the [home] village, there is a girl with pink hair besides me, she asks me if I’m also on the way to Karesuando. Yes, I answer, and we begin to talk to each other. She is from Stockholm and here to hike to Treriksröset. On the night train to Kiruna, she tells me that there were mostly people dressed in hiking clothes and with back packs, and then I tell her about how popular it is to hike around Kiruna during Summer, that almost everybody seems to do it and that I’m also on the way to the high mountains in a few weeks for a hike. We are very fortunate to have such an amazing environment up here in the North, high mountains and untouched land, and it is really great that so many enjoy it.
The girl also asks me about the movement of the [Kiruna] town,
“What? So you’ve like moved the mine or have you moved the houses that stand there, or?”
A proof of that not many know so much about the movement of the town, not even I, who lives in the town, can give her an clear-cut answer.
“No, they have started to tear down some houses here and build new ones on the other side of town where the new town will be.”
I explain this a bit carelessly, and also mentions the lack of housing that exists. That, for example, many of my friends live 3-4 together in a one bedroom apartment, that many have to stay at home [at their parents’ house] despite affording [a place of their own] and wanting to move, just because there is no place to move to.
It is really sad that it is like that, but you hope that everything will be okay once the new town eventually is built.
The bus arrives and we enter and start rolling, home to the village. The girl chooses her own seat and we get separated, but I continue to ponder. What happens to nature if they find more ore? If more mines are opened? Will everything be destroyed then?
More and more mines are opened around here and it is not just Kirunavaara that is in focus anymore. But what happens if the mine and the mining industry would end? Then nothing would develop anymore! We would definitely not get a “new Kiruna” with more housing, but on the other hand, it is perhaps not necessary. Would Kiruna even exist without LKAB?
A lot of questions spins in my head, but who is suppose to answer them?
/ Ronja
The second text from Ronja. First in original, in Swedish, and then our translation of it into English.
Hej igen!
Det är fredag idag och denna arbetsdag är fulländad och så är även denna arbetsvecka då jag är ledig i helgen och tänker åka hem till byn. Den ligger ca 22 mil bort så det blir en hel del pendlande om man ska försöka ta sig dit på sin lediga tid, men det går! Jag har jobbat förmiddagsskift i gruvan idag vilket betyder att jag stämplar in kl 05.00. Det känns rätt så tidigt och med tanke på att dom spränger kl 01.30 som jag berättat tidigare så kan det ibland finnas gas kvar på skivorna när vi kommer ut på maskinerna, helst ifall fälten bildar en sorts ”ficka” där ventilationen inte kommer åt så bra. Just det hände oss idag, Vi skulle ut på en maskin och direkt när man svänger in på skivan så känner man i bilen hur det luktar gas. Ammoniak.
Vi drar igång våran gasmätare och fäster den på jackan och vi hinner kanske ta 4-5 steg ut ur bilen så börjar den att pipa. Man kan inte göra klart jobbet då, det är bara att åka tillbaka till verkstan och vänta på att det ska bli bättre luft på stället.
Ca 3 timmar efteråt åkte vi tillbaka och då luktar det ännu men gasmätaren larmar inte längre så då kan vi göra klart vårar jobb på maskinen. Så det är väl det som är de negativa med att börja jobba så tidigt, det och att man inte heller är en morgonmänniska, haha!
Nej, nu tar ja helg, vi ses!
/Ronja
Hello again!
It is Friday and this workday is completed, which also goes for this working week as I am free this weekend and I will spend time at my home village. It’s about 220 km away so there is a fair amount of commuting if trying to get there during one’s free time, but it’s possible! I have worked the morning shift in the mine today, which means that I register for work at 05.00. It feels quite early and given that they blast at 01.30 as I’ve told about before there can still be gas in the “skivor” [the passage in which they’ve just blasted] when we get to the machines, particularly if some sort of ‘pocket’ occurs in the fields where the ventilation have little effect. That’s exactly what happened to us today. We were supposed to get to a machine and as we arrived we felt the smell of gas in the car. Ammonia.
We started our gas-meter and attached it to our jacket and we managed to take perhaps 4-5 steps out of the car before it started to beep. You cannot finish the job then, it is just to head back to the workshop and wait until the air is okay.
About 3 hours later we went back, it still smells but the gas-meter does not alarm anymore. So then we can finish our work with the machine. Well, that is the negative thing with starting work so early, that plus that I’m not a morning person either, haha!
Weekend here I come, see you!
/Ronja
This is the first time we open our website to other authors and who better than a person working in the mine? Her name is Ronja and she will regularly write for this site. First, you’ll find her original text in Swedish and than our translation of it to English.
Hej!
Jag heter Ronja och jag jobbar som reparatör under jord på nivå 1365. Jag är 23 år och inne på mitt fjärde år på arbetsplatsen. Vårat jobb är att ta hand om tillredningsmaskiner, de maskiner som borrar, skrotar och bultar i berget, se till så att de fungerar som de ska och att de alltid kan producera. Ena dagen kan det handla om sönderkörda hydraulslangar på maskiner i gruvan, medans dagen därpå kan handla om att felsöka i timmar på en å samma maskin inne i våran verkstad för att hitta ett oförklarligt fel. Det är varierande och du får arbeta med både kroppen och knoppen om man säger så.
Just nu så ligger jag i sängen och sträcker på benen innan ännu en dag på jobbet kallar, har just kommit hem från Gymmet där jag tränar ca 5-6 ggr i veckan under arbetsveckorna. Känner mig trött, kanske för att det är mitt i veckan och dels för att det inte blev mycket till sömn i natt då jag slutar 00.00 på natten under eftermiddagsskiftet och bilen skulle in på verkstan kl. 07.00. Somnade rätt sent eftersom jag ännu var vaken när dom sköt i gruvan, man behöver inte kolla på klockan för att veta vad tiden är då, skjutningen sker alltid vid ca halv 2 på nätterna. Det känns precis som när åskan slår på sommaren, det dånar, mullrar och ibland kan fönstren skaka till. Jag bor nästan mitt i stan. Kan vara därför jag känner det så tydligt.
—
Hi!
My name is Ronja and I work with maintenance underground on level 1365. I am 23 years old and into my fourth year on this job. Our job is to take care of machines used in development, the machines that drill, nett and bolt, making sure that they function as they should and that they always can produce. One day it can be about rutted hydraulic hoses on machines in the mine, while the next day is spent troubleshooting for hours on the same machine in our workshop for a mysterious problem. The job is varied and you work with both mind and body.
Right now I’m lying in bed, stretching my legs, preparing for another day at work, have just arrived at home from the Gym where I workout 5-6 times a week during the weeks I work. I feel tired, maybe because it’s the middle of the week and partly because I didn’t get much sleep last night as I end my shift at 00.00 and my car had to be at the workshop at 07.00. I fell asleep rather late as I was still awake when they were blasting in the mine, you don’t have to check the watch to know what time it is then, the blasting always take place at 01.30 during the nights. It feels exactly like thunderstorms during summer, it booms, rumbles and sometimes the windows shake. I live in the center of the town. Maybe that’s why I feel it so clearly.